onsdag 27 maj 2009

Tataröknen/The Tartar Steppe av Dino Buzzati


Den här boken är oerhört sorglig- och det är en bok jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den förtjänar att bli läst av många.
-
Man har liknat Buzzati med Kafka- så till den milda grad att han (Buzzati) vägrade att läsa Kafkas verk.
-
"The Tartar Steppe" är en av de böcker som Alberto Manguel nämner i sin "A reading diary" (under ett år läste Manguel om tolv böcker). (The Tartar Steppe skrevs år 1938,på randen av ett världskrig).
-
Boken finns översatt till svenska - men den översättningen har åtskilliga år på nacken (1948)- själv tycker jag att det kan vara dags för en nyutgåva.
-
Drogo, bokens huvudperson, är soldat/officer och blir utposterad till ett fort beläget nära den så kallade "Tataröknen" (en oländig gränstrakt) någonstans i Europa. Han har en stor längtan- att få vara med om den "stora striden"- att få slåss mot den främmande här som alla på fortet väntar på.
-
Fortet (Fort Bastiani) är en mystisk, drömlik (och mardrömslik) plats- här existerar ingen normal tid- och det som händer utanför fortets väggar stannar där det är.
Drogo blir fångad av fortets mystik- och kan inte ta sig därifrån. När jag läser boken går mina tankar både till Kafka och till Beckett- men Buzzati skriver mera känslosamt, vackrare- det är något i den här boken som rör vid mitt allra innersta. Kanske är det för att Drogo egentligen kunde kallats "Everyman"- representerar han inte var och en av oss- våra hopp våra drömmar- och vad blir av dem i slutänden? "Tataröknen" handlar om tillvarons mening/meningslöshet- hur ingen undgår sitt öde.
-
"One September morning, Giovanni Drogo, being newly commissioned, set out from the city for Fort Bastiani; it was his first posting."
-
"At last Drogo will be alone and there on the horizon stretches a measureless sea, motionless, leaden. Now he will be tired; nearly all the houses along the way will have their windows shut and the few persons he sees will answer him with a sad gesture. The good things lay further back- far, far back and he has passed them by without knowing it. But it is too late to turn back; behind him swells the hum of the following multitude urged on by the same illusion but still invisible on the white road."
-
" Be brave, Drogo, this is the last card- go on to death like a soldier and let your bungled life at least have a good end. Take your revenge at last on fate- no one will sing your praises, no one will call you hero or anything of the kind; but for once it is worth the effort. Step across the shadow line with a firm step, erect as if on parade and even smile, if you can. After all, your conscience does not weigh on you too much and God will doubtless pardon you."

Inga kommentarer: